leoarjag

Vi var rädda att förlora varan så vi fölorade varan.

Vi älskade varan annas så skulle jag hata dig nu och du mig.
Ville bara varan det bästa och kanske vi finner det kanske inte.
Försökte ta hand om varan men glömde sig själv så jaget tog skada och hur mycket skada ska personen man älskar ta ?
Jag vet att jag vill inte skada eller förgöra någon.
Men när ser man att det skadar eller går förlångt
om man inte kan prata om det elller något.
Nu känner jag att jag inte fick tjansen att känna dig och det gör ont.
Du är en underbar och intresant figur men du kunde inte öppna dig varför vad är det som plågar din vackra själ.
Hoppas att du finner någon som kan öppna dit variga sår och desinfektera det så det kan läka och bli helt och vackert igen så du kan bli och vara den underbara person som du verkligen är. 
Det är klart att man bryr sig och tänker på dig.  

Vi ville göra saker ihopp men våga inte fråga men endå blev vi besvikna hur kan man bli besviken om man inte har frågat vi var väl inte tankeläsare.
Eller var det så att vi gjorde planer för varan ingen egen vilja ?
Var vi rädda för varan, rädda för ett nej men varför ?
älskade vi inte ?
Eller kände vi inte varan ?
Vi kanske var osäkra i oss själva ?
Nu gör jag det igen jag skriver i vi form men det handlar bara om mig jag har ju inte frågat dig.
Är jag inte till en störe mäniska än att det måste vara ett vi kan jag inte känna mig trygg med ett JAG
kanske inte men då förkänar jag inget VI för man måste kunna vara säker i sig själv först innan det kan bli ett VI.
Jag vet att jag är på väg men det är en liten bit kvar men jag går vidare tills jag finner mig och då kan jag stanna.